Det känns så konstigt att skriva inlägg här på bloggen. Så konstigt att skriva som vanligt när allt ju är annorlunda. Så konstigt att försöka se värde i sådant som jag tidigare såg värde i, men som nu känns alldeles värdelöst. Ja, det är bara väldigt konstigt.

Jag funderar mycket på om jag ska fortsätta blogga och i så fall om vad jag ska skriva och hur jag ska fortsätta. Jag vill inte vara för privat, men samtidigt vill jag skriva ärligt. Det är ju ändå min blogg och just nu är jag full av sorg och förtvivlan, samtidigt som jag försöker leva ett normalt liv. Jag antar att jag vill att det ska speglas i bloggen också. Jag kan inte fortsätta skriva som tidigare, för den versionen av mig finns inte längre. Om jag ska fortsätta skriva vill jag att också allt som hände med lilla A är en del av det. För det är ju en så stor del av mig.

Sådana tankar såhär en torsdag kväll.

Som bonus kommer här några bilder från den senaste veckan:

Ostbricka.

Min bror och hans sous chef.

Bakade jäkligt goda bullar.

Åkte till Stockholm.

Fick 24h med mina pärlor. Pratade och pratade och pratade. Skrattade och grät. Åt gott.

Och drack gott. Och hade det gott.

Junis första sushilunch.

Det var succé.

Suddig bild på tisdagens fastlagsbullar.

Hem!

Igår bjöd mina föräldrar på gudomlig middag.

Nu sitter jag på flygfältet och väntar på att boarda planet till Stockholm. Där ska jag äntligen få träffa mina finaste svenskisar ❤️

Jag är vårdledig igen. Det är så lyxigt att få vara hemma med Juni lite till. Egentligen skulle jag ju ha varit mammaledig, men nu får jag istället fokusera på Juni 100% och försöka njuta av att jobba ett par dagar i veckan och vara hemma resten.

Perfekt väder idag så vi var ute hela förmiddagen. Nu är det tupplur för den yngre av oss så jag tar en kopp kaffe och pustar ut framför Netflix.

Klockan är 6 och jag är som vanligt vaken. Idag vaknade jag 5:15. Det är tydligen så det är nu.

På fredagen åkte Juni övernatten till sina morföräldrar och jag åkte till Eva. Där åt vi räkpasta och ostbricka, drack vin, pratade och pratade. Jag har inte haft en så bra kväll på väldigt länge.

Att för några timmar bara få vara jag, utan förväntningar. Det var viktigt.

Igår vaknade jag upp till det vackraste lördagsvädret. Jag låg i soffan framför Downton Abbey en stund innan jag åkte in till stan för lite terapi. Jag har saknat terapi. Det är så himla många år sedan senast. Just nu i livet är det absolut nödvändigt och jag är så tacksam för att jag hittade rätt såhär fort.

Resten av dagen var vi ute. Tankade i oss av solen och ljuset. Det var fint.

Lite bilder från den senaste tiden. Det blev en jul trots allt, det gick inte att komma ifrån. Och så blev det alla de andra dagarna också. Till och med lite matlagning har det blivit.

Och nu går vi mot ljusare tider får vi verkligen hoppas.

2022 var många saker, men allt det andra kommer för alltid att förbli ganska litet. 2022 kommer för mig alltid att vara det värsta året. 2022 kommer att vara det året då jag blev tvåbarnsmamma och samtidigt änglamamma. 2022 kommer att vara det året då jag närvarade vid min sons begravning.

Jag har lärt mig om livet. Jag har lärt mig om känslor. Jag har lärt mig att riktigt stor sorg gör ont fysiskt. Så ont så att man tror att man ska dö. Kanske ändrar smärtan och sorgen form så småningom, men den kommer alltid att vara en del av mig. Jag har förändrats stort efter det som hände.

Jag önskar att jag återkommer med inlägg om Juni, mat, vin, resor, hus och trädgård. Jag önskar mig normalitet, vardag och mindre kris. Jag önskar mig bara det lilla, det viktigaste. Önskningar är nämligen det enda vi kan ägna oss åt här i livet, önskningar om att allt blir bra. Vi kan ändå inte påverka vad som kommer att hända. Vi kan bara önska.

Det finns inga ord som kan beskriva det som vi har varit med om. Det är för stort och för svårt att sätta ord på.

Jag återkommer. Kanske.

Började den här lördagen med att forma semlor av degen som hade jäst i kylskåpet över natten.

Finns inte mycket som är godare än färskt bröd.

Ost och marmelad = bästa pålägget.

Idag är jag och Juni på tumis. Hela förmiddagen var vi ute i parken, sedan blev det rester till lunch och nu sover J medan jag har lagat en pumpasoppa. Vi ska se vad vi hittar på resten av dagen.

Ja ni, vi är inne i en sjukdomsspiral och det är så otrevligt så att det inte är sant. När vi hade tillfrisknat efter covid så tog det inte länge innan Juni blev lite hängig igen, sedan steg min feber plötsligt till nästan 39 grader i två dagar. Och nu är Juni ganska däckad igen och Rasse känner sig inte hundra. De senaste två nätterna har jag sovit sammanlagt 6 timmar. Att alla vara hemma i flera veckor, sjuka och irriterade, gör inte gott för psyket, fysiken, äktenskapet eller något annat heller för den delen. Hoppas den här veckan blir den sista sjukveckan på läääänge. Vi kom överens om att vi ska gå på restaurang på tumis när vi alla blivit friska och Juni kan bli med sin famo och fafa. Längtar!

Idag hade jag bjudit in familjen och lite släktingar på 30 års lunch. Här kan man se min fina födelsedagspresent som hänger på väggen!

Det var i slutändan bara min mamma och syster som vågade komma pga av all sjukdom. Men trevligt var det ändå.

Lunch!

Hjortpasta och vitlöksbröd.

Banankaka tjoho!

Världens snabbaste bild efter dagens födelsedagsfirande. Förutom sjukdom så har hösten nämligen innehållit glädje, lite illamående, mycket oro, trötthet och alla känslor där emellan. Det ska bli ett syskon! Förutsatt att allt går bra då såklart. Det känns väldigt otroligt.

Det var en liten, snabb höstuppdatering. Genast när jag har köpt en ny telefon hoppas jag att aktiviteten här också ökar. Vi får väl se.

Faktiskt så tror jag att vi kommer att komma hela ur den här veckan också. Ibland kändes det inte så, men nu mår vi alla bättre och smaksinnet, orken och livsglädjen börjar också sakta, sakta återvända. Vill helst inte vara med om en likadan vecka igen.

Veckans luncher och middagar har mest bestått av makaroner och köttbullar eller fiskpinnar. Lite tomater finns det kvar i växthuset så vi har försökt orka ta oss ut för att plocka i oss lite vitaminer ibland. Snart måste vi börja köpa gurka och tomat igen efter en paus på fyra månader.

Rasse är uppe och nattar Juni, jag ska ta fram lite glass och sedan ska vi se sista avsnittet av andra säsongen av Witcher. Efter det ska jag be till någon att Juni sover hela natten så att jag och Rasse också får göra det. De senaste nätterna har det varit mycket vakentid så att säga.

Det verkar som att bloggen är tillbaka! Äntligen lyckades jag fixa problemet. Det firar vi med Covid. Juni blev lite småflunssig redan på fredagen och igår föll vi andra. Bilden är från igår morse när jag kände att lite frisk luft kanske skulle hjälpa lite. Fint var det åtminstone. Så vi kämpar alltså på här och hoppas att vi har en kort variant. Det är ju lite utmanande att sköta ett sjukt barn samtidigt som man själv är sjuk. Jaja, tillbaka till sängen.