2022

2022 var många saker, men allt det andra kommer för alltid att förbli ganska litet. 2022 kommer för mig alltid att vara det värsta året. 2022 kommer att vara det året då jag blev tvåbarnsmamma och samtidigt änglamamma. 2022 kommer att vara det året då jag närvarade vid min sons begravning.

Jag har lärt mig om livet. Jag har lärt mig om känslor. Jag har lärt mig att riktigt stor sorg gör ont fysiskt. Så ont så att man tror att man ska dö. Kanske ändrar smärtan och sorgen form så småningom, men den kommer alltid att vara en del av mig. Jag har förändrats stort efter det som hände.

Jag önskar att jag återkommer med inlägg om Juni, mat, vin, resor, hus och trädgård. Jag önskar mig normalitet, vardag och mindre kris. Jag önskar mig bara det lilla, det viktigaste. Önskningar är nämligen det enda vi kan ägna oss åt här i livet, önskningar om att allt blir bra. Vi kan ändå inte påverka vad som kommer att hända. Vi kan bara önska.

Det finns inga ord som kan beskriva det som vi har varit med om. Det är för stort och för svårt att sätta ord på.