Ett halvt år

Ett halvt år som känns som ett halvt liv. Vi har varit med om så mycket under de här månaderna och samtidigt går vi runt i samma hus, har samma intressen och lever ungefär samma liv som tidigare. Jag hade nog tänkt att jag skulle förändras mera, men jag tycker fortfarande att det är så trevligt att laga god mat och jag scrollar fortfarande på Alkos app och beställer hem olika vin för att det är så himla intressant och gott.

Jag såg serien I väntan på dig på arenan och började tänka tillbaka på tiden innan graviditeten, graviditeten, förlossning och den första tiden med J.

Mycket sånt i början:

Har tiotals liknande bilder sparade på min telefon. Att se graviduppdateringar på Instagram var inte alls roligt och jag tänkte mycket på det sedan när jag väl blev gravid. Jag ville verkligen inte såra någon, men det är klart att det alltid finns någon som ändå blir det.

Och sedan hände det. Har svårt att känna igen mig själv på dessa bilder. Har jag verkligen varit gravid? Det är fortfarande så ofattbart för mig.

Saknar det verkligen, det var en riktigt fin tid. Förutom de 16 första veckorna som skuggades av en sjuklig oro och ultraljud var och varannan vecka. Minns att jag dagen före julafton bara grät och grät och var hundra procent säker på att det var ett till missfall pga blödninagar. Och då hade vi varit på ultraljud den 22.12 och sett att allt såg bra ut. Och hade nästa ultraljud inbokat den 28.12. Puh, så tungt.

Sedan var vi plötsligt på kvinnis.

Och två dagar senare påväg hem.

Skulle vilja uppleva den första tiden igen, med den erfarenhet vi har nu. Det skulle vara fint. Jag skulle vilja säga till mig själv att inte tänka att vi måste göra en massa grejer den första tiden och ”vänja” henne och oss vid att flänga runt redan från början. Jag skulle säga: Var bara hemma de tre första veckorna och ta emot den mängd besök som känns bra (och be alla att ta mat med sig). Ni hinner nog vänja er vid att ha en massa program senare också. Både ni och Juni mår bäst av att vara hemma.

Det här ska vi tänka på om vi någon gång får uppleva att få en ny människa till familjen igen.

Nu gör vi däremot gärna utflykter. För ett par dagar sedan var vi på Tusby träsk och promenerade på isen. Vi tog en paus och drack kakao och åt pannkaka.

Juni trivs helt klart bäst hemma, vilket ju är precis så som det ska vara, men det går bra att göra saker med henne utan att behöva vara rädd för att hon ska gråta hela tiden (de tre första månaderna av hennes liv var det rätt så mycket gråt). Hon skrattar mycket, sitter med stöd, tycker om böcker, sover ibland bra, äter mycket på natten, gillar kvällsgröt, är intresserad av djur, älskar att bada och njuter av att titta ut genom fönster. Hon tycker inte om när vi klär på henne ärmar. Hon har liksom blivit en liten person med en egen personlighet. Juni💛💛💛

Nu blev det här ett lite råddigt inlägg, men vad gör det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s