Fragment

Nedan följer några få, små fragment från de senaste 2,5 åren.

Nygifta på bröllopsresa! Tanken på barn och att vi vill ha barn var ganska klar. Jag var också relativt förberedd på att det kan ta tid innan projekt barn lyckas.

Det här var en mycket bekant syn under de två första åren. Många extremt negativa test.

Månaderna gick och ganska snabbt bestämde vi oss för att det var dags att kontakta en klinik. Vi tänkte att det är onödigt att slösa tid. Vi började med hormonbehandlingar.

Många besök på kliniken för att kolla äggblåsor osv. osv.

Efter ännu ett negativt test. Coronan kom och alla behandlingar lades på is. Det var tungt.

Efter några månader av lättare behandlingar och Corona paus var det dags för tyngre artilleri och IVF.

Sprutor, sprutor, sprutor.

Efter ett ingrepp på kliniken. Den där saften var jäkligt god.

Och sedan en dag i juni hände det!

Vi levde vårt bästa gravida sommarliv och på ultraljudet fick vi se den lilla typens hjärta slå.

Sedan blev allt så väldigt mörkt. Vi tände ljus för det lilla liv som inte längre fanns och sommaren gick från dröm till mardröm. Missfall gör så ont både psykiskt och fysiskt.

Vi läkte sakta men säkert och här hade jag äntligen fått ta sommarens första dopp. Sedan var det bara att vänta på att kroppen återställde sig inför nästa försök.

Två glada efter att Blasto hade flyttat in.

Och två veckor senare fick vi än en gång se det här magiska! Blasto hade klarat sig!

Mini-Blasto! Blasto kommer från ordet Blastocyst. När man gör IVF odlas embryona ett antal dagar och när embryot är 5 dagar gammalt och sätts in så heter det Blastocyst.

Så här kan det till exempel se ut efter att man bestämmer sig för att försöka få barn och på grund av allt det här så känns det otroligt, sjukt, extremt overkligt när jag nu varje dag känner Blastos sparkar.